O. M-R. O. – Från att nyligen bli det mest befolkade landet i världen till sin historiska landning på månen förra augusti kan Indien på många sätt ses som årets land. Dessutom har den indiska regeringen, med Narendra Modi i spetsen, varit fast besluten att utnyttja sitt ordförandeskap av G20 i år –vars toppmöte hålls i Delhi den 9 och 10 september– för att visa sin plats i världen. Sett från Delhi, där min familj och jag har vistats under ett år, har förberedelserna inför G20 tagit en mer vardaglig form. Affischer, men även blomsterarrangemang och mer bestående väggmålningar, med initialförkortningen ’G20’ jämte något iögonfallande slagord och porträtt på Modi, har länge funnits lite överallt i huvudstaden. Diverse G20 merchandising –från te till slipsar– har också funnits att köpa. Till denna färgglada, och samtidigt politiskt laddade vardag, hör Delhis parker och trädgårdar: i dem kan man njuta av skuggan från doftande träd under de heta månaderna, spela bollspel under den svalare perioden och glädja sig åt en explosion av mångfärgade blommor redan i februari. Utöver dessa upplyftande alldagliga erfarenheter utgör Delhis parker en bra utgångspunkt för att reflektera kring två viktiga fenomen i staden och Indien idag. Å ena sidan, kampen för miljön i ett av världens mest tättbefolkade och förorenade länder; å andra sidan, den kulturella kampen mellan inhemskt och utländskt och aspirationen till ett homogent hinduiskt samhälle som pågår i subkontinenten sedan några år tillbaka.
Från Bonta Park och Deer Park till Nehru Park och Lodi Garden är Delhi en av världens grönaste huvudstäder. Kanske oväntat, eftersom den indiska megalopolen samtidigt står högt –ibland högst upp– på listan på världens mest förorenade städer. Varje vinter visar nyhetssändningar runtom i världen den tjocka rökblandade dimman som täcker Delhi och gör att man vissa dagar –inte alla, lyckligtvis– praktiskt taget inte kan se längre bort än några meter. Inte konstigt att, för den minoritet som kan unna sig dem, har luftrenare blivit lika mycket ett måste på vintern som luftkonditionering på sommaren. Mot slutet av oktober, början på november, firas Diwali, ljusets högtid. Festivalen sammanfaller med övergången från monsun till torrperiod och markerar även början på en progressiv ökning av luftföroreningarna. Förutom ordinarie industri- och fordonutsläpp, försiggår då stubbrännande på odlingsmarkerna i norra Indien och konsumtionen av kol och annat bränsle för uppvärmning stiger också. Koncentrationen av PM partiklar och hälsovådliga gaser förvärras av att det sker så kallad vinterinversion, då den förorenade, kallare och tyngre luften hålls kvar vid marken under ett täcke av varmare luft som i sin tur pressas ner av kall luft.
I den sista luftkvalitetsindexen (Air Quality Life Index) som University of Chicago utarbetar konstaterar man att Sydasien står för mer än hälften av de totala levnadsår som förloras globalt på grund av föroreningar. På lokal nivå försöker man dock vidta åtgärder. Enligt officiella källor har det, till exempel, skett en betydande ökning av skogstäcket från mindre än 2 procent i mitten av 1990-talet till över 20 procent under de senaste åren i Delhi. Sju så kallade biodiversitetsparker har också skapats –en unik insats som kom i gång för 20 år sedan och har väckt internationell uppmärksamhet. Visst är insatserna fortfarande otillräckliga, men lokala experter som C. R. Babu och Yamini Gupt hävdar att i synnerhet biodiversitetsparkerna har en stor inverkan på att minska luftföroreningarna och att de dessutom bidrar till att sänka lufttemperaturen.
Till skillnad från smutsen i luften är nämligen sommarhettan inte ny i Delhi. Den börjar redan i april och håller i sig fram till september. I City of Djinns, en fulländad kärleksdeklaration till den tusenåriga staden, berättar Robert Dalrymple hur de medeltida sultanerna byggde stora underjordiska salong-liknande källare, thakhanas, där de tillbringade sommarmånaderna. Från och med 1200-talet, spred sig den muslimska kulturen över norra Indien och med den, den islamiska arkitekturen med sin effektiva värmereducerande kombination av tjocka väggar och tak och spröda gallerverk som möjliggör ständig luftcirkulation. Det så kallade Delhi Sultanatet ersattes så småningom av Mogulimperiet fram till dess att britterna under 1700-talet lite i taget tog över regionen. Från mer anspråkslösa ruiner till restaurerade mausoléer, moskéer och paviljonger, mycket av det som återstår av den islamiska arkitekturen i Delhi står idag inom stadens parker och grönområden och utgör en stolthet för många indier. Samtidigt ser fler och fler av de som stödjer den hinduiska revideringen av Indiens förflutna som det styrande BJP-partiet driver, det muslimska arvet som tillhörande en främmande civilisation som undertryckte den inhemska hinduiska kulturen. Det finns flera orsaker till hindunationalismens renässans, bland annat, att många hinduer upplever att man har försummat dem som majoritet inom det sekulära, minoritetsfrämjande Indien som skapades efter självständigheten från britterna 1947.
Under åren har olika projekt försökt bevisa att under Delhis gamla, förislamiska substrat ligger resterna av Indraprastha, huvudstaden i det imperium som det mytologiska eposet Mahabharata hänvisar till. Det har hittills inte varit möjligt att hitta arkeologiska bevis för den magnifika staden Indraprastha med sitt storslagna palats som Mahabharata beskriver. The Archaeological Survey of India har hittat rester av mer primitiva konstruktioner och föremål i olika jordlager som talar om enklare bosättningar, som kan ha förskönats av skalderna som förde det forntida indiska eposet vidare från generation till generation. Strävan efter att bättre förstå Delhis antika förflutna är naturligtvis legitim, men många undrar varför detta måste innebära att förringa –och potentiellt försumma eller till och med avveckla– månghundraårigt muslimskt arv i namnet på en mytisk hinduisk nation. På det sättet är ersättningen av Babri Masjid i Ayodhya, som revs ner av hinduiska folkmassor för över 30 år sedan, med en nybyggd hinduisk Mandir tillägnad Lord Rama en ’farlig’ förebild för hur ’tro kan utesluta historiska bevis’, menar historiker Romila Thapar.
I en starkt socialt segregerad stad, vars gator oftast saknar användbara trottoarer, utgör parker som Lodi Garden, där bland annat Sikander Lodis mausoleum står, ett av de få allmänna områdena där invånare från olika religioner och samhällsklasser har möjlighet att gå omkring, sida vid sida, utan att behöva oroa sig för att bli påkörda. Parkerna är också ett av de få ställena utomhus där man kan utföra fysiska aktiviteter. Där kan man se allt ifrån sportklädda överklasskvinnor som småjoggar, prydligt klädda lågklassfamiljer som picknickar, uppklädda bröllopspar som fotograferas till unga män som spelar cricket och herrelösa hundar som dåsar i solen. Trots alla skyltar som påminner en uttryckligen om allt som är förbjudet att göra –inte spotta, inte skräpa ner, inte plocka blommor, inte gå för nära varandra– kan man inte undgå att känna att man träder in i en sorts oas av frihet och trygghet. Delhis parker utgör ett avbrott från den intensiva trafiken och krävande urbana dynamiken som annars råder i huvudstaden. Här blir man också påmind om den kärlek för naturen som många indier predikar och utövar. Små skålar ligger utspridda lite här och var med vatten och mat till de många herrelösa, och ovanligt fridfulla, hundarna som vistas i parkerna.
Förutom miljöbuffert, och inte olikt andra parker i världen, kan Delhis parker ses som ett lokus för fredlig samexistens bland landsmän av olika traditioner och trosuppfattningar. Det är svårt att föreställa sig Lodi Garden eller Sunder Nursery utan deras ståtliga mogulska byggnader, men inte omöjligt. Historien är full av exempel på hur man i kampen för det man uppfattar som den ursprungliga nationen ofta söker återskapa inhemsk arkitektur på bekostnad av den befintliga mångfalden –det är en fråga om resurser och politisk vilja huruvida man lyckas. Det är just det som fler och fler fruktar idag, att ett mångfaldigt Delhi, ett mångfaldigt Indien, så småningom försvinner. Det angår oss alla hur den största demokratin i världen far, särskilt när den aktuella regeringen gör stora anspråk på framtiden och Indiens plats på globen.
Olivia Muñoz-Rojas Oscarsson
OLIVIA MUÑOZ-ROJAS 