Home

O.M-R.O. – När jag skriver detta är det fyra veckor sedan utegångsförbudet fastslogs av regeringen i Frankrike, där jag är bosatt. Det känns som en evighet. Upplevelsen är inte samma för ensamboende som för barnfamiljer, för familjer som bor i lägenheter på 50 kvadratmeter i storstäderna som för de som bor i villor med trädgård i utkanterna, för unga som har ett liv online som för gamla som inte har det, och så vidare. I barnfamiljer –som min– är problemet inte att det blir tråkigt, utan snarast att man inte hinner pusta ut. Så brukar det ju kännas i vanliga fall, men nu sker skola, dagis, arbete, hushåll, allt på samma ställe, på en gång, hela tiden. Ändå är vi lyckligt lottade. Vi får tillsammans med våra barn gå ut och sträcka på benen och lufta oss en timma om dagen inom en kilometer. I Spanien, där en del av min familj bor, får barn över huvud taget inte vistas utomhus.

I början av utegångsförbudet cirkulerade många skämt om karantänslivet på sociala medier. Jag minns särskilt en bild på en man som låtsades att han stod i tunnelbanan: fullt påklädd, tittade han på sin telefon medan han höll i duschgardinstången. Det handlade om att inte tappa rutiner. För en del var karantänen en ny, nästan spännande upplevelse. De första dagarna kunde upplevas som en härlig paus under vilken man äntligen kunde sova ut och glömma stressen på jobbet. Man skulle kunna se precis så många filmer på Netflix och HBO som man ville, läsa alla de där böckerna som man alltid har lust med, men inte hinner… För de som saknade egna idéer regnade det in tips på aktiviteter på nätet: från virtuella museibesök och konserter till smaskiga recept och yogakurser. Denna inledande karantänidyll bröts något när man gick till matvaruaffären och för första gången fick köa utanför, med en meters avstånd mellan varje kund, och sedan märkte att vissa varor hade försvunnit från hyllorna och att personalen i kassan bar mask och stod bakom plexiglas. Karantänidyllen bröts desto häftigare när nyheter från vänner och bekanta som hade blivit sjuka i covid19 började nå en, särskilt om de låg på sjukhus. Det abstrakta –sjukdomen, till och med en allvarlig bild av den– blev plötsligt något konkret. Om ens kompis hade blivit sjuk, kunde man själv bli sjuk. Hur länge sedan var det man hade träffat dessa bekanta, förresten? Kunde man ha blivit smittad genom dem? Fixeringen på huruvida man har symptomen finns hela tiden där.

I våra moderna sekulariserade samhällen finns ett ständigt behov av ritualer. I den här enastående situationen har initiativet att applådera klockan 20 för att prisa sjukhuspersonalens insats spridit sig genom världen. Applåderna har också blivit ett tillfälle för oss vanliga, anonyma medborgare att känna en viss gemenskap. Alla dessa fönster och balkonger i husen mittemot öppnas samtidigt och vi kan se varandra i några minuter. Det gör vi visserligen ute på gatan också, de få gånger vi går ut, men då känner de flesta inte gemenskap utan misstänksamhet. Man flyttar på sig, man byter trottoar, allt för att inte gå i den andras väg. På gatan är vi inte isolerade, harmlösa individer, utan suspekta smittobärare.

IMG_1381

‘Confinés’. Egen bild.

 

Efter hand känns det som om karantänhumorn sinar eller får en svart underton –som det riktiga eller fejkade kortet på en balkong i Italien, som med banderoll med regnbåge och mottot Tutto andrà bene (Allt kommer att gå bra), har rasat på balkongen nedanför. Ett mått på den allmänna sinnesstämningen. Dels blir det svårare att skratta när hundratals människor dör av covid19 varje dag i ens stad eller kommun, bårhus improviseras på isrinkar och brandkåren ägnar sig åt att öppna dörrar till lägenheter där avlidna ensamboende ligger. Dels börjar resignationen och rutinen kanske ta över. Alla dagar ser likadana ut. De virtuella samtalen med familj och bekanta handlar om samma sak. Det är ovisst när våra liv får börja återta någon form av normalitet, en ny normalitet. Beror det på epidemikurvans utveckling eller på tillgången till tester och masker som inte finns till förfogande just nu? Hopplösheten börjar smyga sig på. Varför måste vi ha det så här? Är det här enda sättet att få bukt på smittan?

I media förekommer fler och fler artiklar där kritiska tänkare frågar sig var karantänen, detta massiva, påtvingade sociala experiment, ska leda oss. Filosofen Byung-Chul Han (Trötthetssamhället, 2016) varnar för att den europeiska modellen och västerländsk liberalism håller på att förlora greppet i världen. I stället ser de flesta länder på Kina, ”med beundran och avundsjuka”, och dess disciplinerade samhälle som modellen att ta efter i kampen mot den här och kommande pandemier. Yuval Harari (Sapiens: en kort historik över mänskligheten, 2018) pekar också på det dramatiska dilemmat världen står inför: totalitär vaksamhet eller förstärkt medborgarmakt. Historikern Geraldine Schwarz (Medlöparna: en historia om Europas glömska, 2020) är förvånad över hur snabbt befolkningen i de länder där utegångsförbud har vidtagits har accepterat denna inskränkning på sina friheter. Hon varnar för hur panik och rädsla tidigare i historien har lett till att folk byter ut frihet för säkerhet. Hon tänker i första hand på sitt eget land, Tyskland, på 1930-talet. I andra analyser oroar man sig för att experterna, i det här fallet epidemiologerna, ska få ett för stort inflytande på de politiska besluten. Kan vissa epidemiologer ha samma verkan på coronakrisen som nedskärningsekonomerna under den Stora recessionen, det vill säga, driva igenom drakoniska åtgärder för att bemästra krisen utan att ta hänsyn till alla biverkningar på samhället?

Ingen har facit i hand och det är bara om några år som vi kan titta tillbaka och dra slutsatser över vilka beslut och metoder som fungerade bäst mot epidemin på kort sikt och på längre sikt. Men att mycket mer är på spel än kontrollen av covid19 verkar tydligare för varje dag. Ovissheten är svår att hantera när man sitter instängd och inte kan göra så mycket mer själv åt situationen än att vänta och följa anvisningarna från regeringar som i de flesta fall verkar sakna klarhet över avgörande aspekter på krisen. Är det kanske dags att vi som medborgare, var och en inom sin bransch, tar initiativet och börjar åtminstone fundera praktiskt på hur en värld och en vardag där vi samlever med coronaviruset kan se ut? 

Olivia Muñoz-Rojas Oscarsson

Leave a Comment

Introduce tus datos o haz clic en un icono para iniciar sesión:

Logo de WordPress.com

Estás comentando usando tu cuenta de WordPress.com. Cerrar sesión /  Cambiar )

Google photo

Estás comentando usando tu cuenta de Google. Cerrar sesión /  Cambiar )

Imagen de Twitter

Estás comentando usando tu cuenta de Twitter. Cerrar sesión /  Cambiar )

Foto de Facebook

Estás comentando usando tu cuenta de Facebook. Cerrar sesión /  Cambiar )

Conectando a %s