Blir världen bättre eller sämre efter Covid-19? Dystopiskt och utopiskt tänkande under coronakrisen

O.M-R.O. – Ovissheten inför framtiden tar olika skepnader hos skilda tänkare under den pågående coronakrisen. En del ser ingen anledning till att tro att tiden som kommer bringar något bättre. Andra upplever krisen som en möjlighet för att tänka om våra samhällen och skapa en ljusare framtid för mänskligheten. De dystopiska framtidsvisionerna har haft övertaget i både det akademiska tänkandet och populärkulturen under de senaste årtiondena och förklarar kanske benägenheten hos många att förknippa pandemiupplevelsen med serier som Black Mirror. En allmän besvikelse eller misstro mot 1900-talets stora samhällsrevolutioner och deras totalitära utveckling, tillsammans med konsumtionssamhällets betoning på omedelbar tillfredsställelse, har länge gjort utopiskt tänkande till ett suspekt eller naivt företag. Den sista generationen utopiska verk finner vi på 1970-talet när bland annat Ernest Callenbachs Ecotopia (1975) kom ut. Det var i samband med att en ny politisk tendens tog form: ekologismen. Ett halvt århundrade senare kommer behovet av utopiskt tänkande tillbaka. En växande medvetenhet om klimatkrisen har fått många att känna att en förändring av våra livsförhållanden inte bara är önskvärd och möjlig, utan oundviklig. SARS-Cov-2 utbrottet har förstärkt denna känsla av ofrånkomlighet. Bägge tendenser samlever och en kartläggning av dystopiskt och utopiskt tänkande under coronakrisen inbjuder sig. Det är viktigt att framhäva att ingen samhällsvision utvecklas i ett mentalt vacuum, avskilt från verkligheten, men utifrån de rådande psykologiska, sociala och teknologiska omständigheterna.

”Vi kommer att vakna upp till samma värld, bara lite värre”

“Kommer viruset lyckas förvandla det liberala västerländska samhället till ett disciplinerat samhälle där vi alla utan undantag blir behandlade som potentiella smittobärare?”, frågade sig den tyske filosofen av sydkoreanskt ursprung Byung-Chul Han i början på april när världen tittade på Kina och dess drakoniska metoder för att stoppa epidemin ”med förvåning och avundsjuka”. Den italienske filosofen Giorgio Agamben skapade tidigt polemik när han ifrågasatte nedstängningen i Italien och menade att det var oproportionerligt i förhållande till pandemins dödlighet. Agamben stod fast vid sin syn i slutet på april och menade att ”det är nu tydligt att italienarna är villiga att offra allt eller nästan allt: deras normala livsvillkor, deras sociala relationer, deras jobb och till och med deras vänskaper, deras tillgivenheter och deras religiösa och politiska övertygelser för att inte bli sjuka”. Agamben varnar, ”det nakna livet –och rädslan att förlora det– är inte något som förenar människor, utan som gör dem blinda och skiljer dem”. Fransk-tyska författarinnan Geraldine Schwarz varnade också tidigt för konsekvenserna för demokratin av att skapa panik hos befolkningen: ”Jag läser om grannar som anmäler varandra för att de tror att de har viruset”.

Det är övervakningssamhället som ett flertal kritiska tänkare fruktar. Ett samhälle där ”absurda och ofta förödmjukande” restriktioner av våra friheter normaliseras och vår biologiska existens är det enda som räknas leder, ur detta perspektiv, till att människor avpolitiseras och förlorar sin dignitet. Biopolitken, som syftar till att styra livet självt, förstärks. Med hjälp av olika digitala medier kan staten, men även privata aktörer, ha tillgång till konstant uppdaterad information om vår hälsa, våra levnadsvanor och var vi befinner oss vid varje tillfälle. De olika virus-applikationerna som sprids i världen ses av många som ett bevis på den här tendensen. Samma digitala teknologi har gjort det möjligt för vuxna att jobba hemifrån under karantänen och för barn och ungdomar att inte behöva infinna sig fysiskt i skolan eller på universitetet. Agamben fruktar att all mänsklig kontakt ersätts så småningom av maskiner. Den amerikanske sociologen Richard Sennett varnar för en smärtsam klyfta mellan en skyddad medelklass som kan utföra sitt arbete hemifrån och en utsatt arbetarklass som inte kan –nu och under kommande klimatrelaterade katastrofer. ”Något som liknar en sammanhängande pandemisk chockdoktrin börjar dyka upp”, menar den kanadensiska aktivisten Naomi Klein. Hon kallar det the Screen New Deal: ”en permanent, mycket lönsam framtid utan beröring” för de privilegierade som hålls samman av tiomiljontals dolda arbetare i lager, datacentra, litiumgruvor, etc. För den franske författaren Michel Houllebecq fanns alla dessa dystopiska tendenser i samhället redan före pandemin. ”Vi kommer inte att vakna upp till en ny värld, utan till samma, bara lite värre”, skriver han.

”Världen är mer plastisk än vi trodde”

Slavoj Žižek, den slovenske filosofen och kulturkritikern, var en av de första som uttryckte sina tankar om coronakrisen och har efterhand hunnit ge ut en bok, Pan(Dem)Ic! – Covid-19 Shakes The World. Han ser krisen som en potentiell katalysator till en ny, kommunistiskt inspirerad, revolution där en global organisation styr ekonomin och begränsar nationalstaters suveränitet när det behövs. Att regeringar, till och med de mest neoliberalt orienterade, har prioriterat människors hälsa och visat sig kunna mobilisera summor utan motstycke för att stödja arbetare och små företag under nedstängningen och att man i flera länder diskuterar grundinkomst, menar Žižek, är tecken på att systemet rör sig i en ny riktning där staten och den offentliga ekonomin (åter)får en ledande roll. Den brittiske geografen David Harvey vill också se utrymme för en förvandling av vårt ekonomiska system. Utifrån ett marxistiskt perspektiv, pekar han på hur vi kan lösgöra de ”beståndsdelar som det nuvarande, kollapsande, borgerliga samhället är havande med –dess förbluffande vetenskap och teknik och produktionsförmåga… [för att] skapa något radikalt annorlunda än vad som fanns tidigare”.  I stället för att få tillbaka alla jobb omedelbart, hävdar Harvey, ”kanske vi bör söka utvidga […] olika former av kollektivt tillhandahållande” som har utvecklats under nedstängningen. Automatisering och artificiell intelligens, tillsammans med nya organisationsformer, kan frigöra arbete så att människor i stället kan ägna sig åt ”den fria utvecklingen av sina individualiteter” enligt Marxs ursprungliga idé.

Den israeliske historikern Yuval Noah Harari tror inte att människan står inför en pandemisk era, men ”denna kris kan mycket väl vara en viktig historisk händelse, inte på grund av antalet dödsfall, utan på grund av de ekonomiska och politiska konsekvenserna som kan förändra världen”. En ”bättre mondialisering” där länder samarbetar, utbyter information och hjälper varandra är möjlig, försäkrar Harari. Villkoren, ”Internet och mondialiseringen” finns redan här. Vi står inför ett vägskäl, summerar han situationen, där vi kan välja mellan totalitär övervakning eller förstärkt medborgarmakt, mellan nationell isolering eller global solidaritet. Det är just under kriser som den här, när makthavare tar snabba och radikala beslut som de i vanliga fall inte skulle kunna ta, som historiska processer accelereras, förklarar Harari. Men det ligger i allas våra händer att skjuta på i en eller en annan riktning. Den franske sociologen Bruno Latour betonar på samma sätt vårt enskilda agerande för hur den nya världen efter krisen kommer att se ut: ”Mitt i den extrema smärtan ser vi att världsordningen, som vi fick höra var omöjlig att förändra, har en fantastisk plasticitet och att människor som kollektiv inte är försvarslösa. Allt beror naturligtvis på vår förmåga att motstå att återgå till den tidigare ordningen”.

För den amerikanska historikern Kate Brown, som har skrivit ingående om Tjernobylkatastrofen, visar coronaviruset att ”vi lever inuti en mikroskopisk ocean av luft”. ”När vi blir medvetna om hur genomträngliga våra kroppar är, kommer vi att förstå att om vi tar hand om miljön så tar vi hand om oss själva och våra käraste”. Brown tror att vi kommer att få lära oss att leva med en ”ny kontroll- och biosäkerhetsregim” som återspeglar ”post-Tjernobyl landskapet, där folk var tvungna att anpassa sig till att mäta radioaktivitet i sin föda, sina hem och skolor”. Men hon lägger tonvikten på möjligheten till ett långsammare, meningsfullare liv som en konsekvens av krisen. Hon hänvisar till Richard Powers roman The Overstory och menar att ”vi borde vara lite mer som träd… och stå ’stilla’!”

De som fruktar att vi går mot ett dystopiskt övervakningssamhälle föreställer sig att metamorfosen kan gå ganska fort när teknologiska innovationer och social disciplin påtvingas uppifrån. För de mer utopiskt sinnade handlar det om att försäkra oss om att de positiva förändringar som vi ser i små sammanhang kristalliserar till bestående solidariteter och att de små förändringar vi iakttar i stora sammanhang sätter hela världen på samma spår av mänskligt samarbete och empati. Den amerikanske författaren Douglas Kennedy fångar oscillationen mellan hoppfullhet och dysterhet väl. ”I ögonblick av optimism intalar jag mig själv att i den post-pandemiska världen kommer städer att bli mer åtkomliga, en fantastisk explosion av kreativitet kommer att äga rum och den intensiva monokulturella kapitalismen som har torkat upp så mycket av livet under de senaste decennierna kommer att vackla”. Han fortsätter, ”men i ögonblick av pessimism, före gryningen, undrar jag om vi inte rusar rakt mot totalitarism.”

Olivia Muñoz-Rojas Oscarsson